Vi föder upp och dödar djur i fabriker – men svamp känns läskigt?

Tänk ett ögonblick på det här: vi har byggt upp ett globalt livsmedelssystem där djur föds upp i industriella anläggningar under hårt kontrollerade förhållanden, bara för att vi ska kunna utvinna protein. Samtidigt existerar svampar – organismer som kan omvandla jordbruksavfall till näringsrik mat – nästan helt i skymundan.

Det är som om naturen erbjuder oss en lösning: en matkälla som kräver minimala resurser, kan odlas lokalt året runt, och är full av protein, fibrer, vitaminer och bioaktiva ämnen. Men istället väljer vi att fortsätta investera i system som förbrukar enorma mängder vatten, mark och energi – och som i många fall bygger på lidande, överproduktion och antibiotikaberoende.

Det hela är så bakvänt att det nästan blir absurt. Vi vet att svamp kan vara ett av de mest hållbara livsmedlen vi har tillgång till – ändå får den knappt en plats i samtalet om framtidens mat.

Svampen som framtidsmat

Ta till exempel kungsmussling (Pleurotus eryngii). Den innehåller upp till 30 % protein i torrvikt, har en fast textur som passar utmärkt som köttsubstitut, och kan odlas på något så simpelt som sågspån och halm. Den behöver ingen gödsel, inga bekämpningsmedel och inga stora arealer mark. Dessutom producerar den nästan ingen växthusgas i jämförelse med animalisk produktion.

Eller Lion’s Mane – en svamp som inte bara innehåller näring, utan även visat sig kunna spela en viktig roll för nervsystemets funktion och återhämtning. Det är inte bara mat – det är symbios.

Varför har vi inte en svampindustri i varje stad?

I teorin är det fullt möjligt. Svampodling lämpar sig perfekt för småskalig, lokal och cirkulär produktion. Den kräver inga stora ytor, går att automatisera, och kan integreras i urbana miljöer – från källare till containrar.

Vi skulle kunna ha mikroodlingar i varje stad som förser lokalsamhällen med färsk svamp, torkade proteinkällor och fermenterade produkter. Svampen skulle kunna bli ryggraden i en ny, hållbar och human livsmedelsmodell.

Men istället fortsätter vi att subventionera köttindustrin, ignorera svampens potential, och försöka ignorera vart proteinet vi köper egentligen kommer ifrån, och priset vi alla betalar. Med alla trick skapar köttindustrin en dissonans mellan produkten och verkligheten borde varningsklockor ringa skarpt. Varför fortsätter vi konsumera på ett sätt som vi behöver kognitiv dissonans för att inte skämmas över? 

Därför gör jag det jag gör

Jag odlar svamp för att det är ett konkret, hållbart och långsiktigt steg i rätt riktning. Det är ett sätt att bidra till något som faktiskt kan göra skillnad – både för individers hälsa och för det större systemet. Jag gör tinkturer på Lion’s Mane för att stötta nervsystem och återhämtning. Jag odlar Kungsmussling för att den och många andra svampar på riktigt kan ersätta kött på tallriken – utan att något djur behöver lida, människor får skämmas och planeten ta smällen.

Det här är inte bara en hobby. Det är en mer som en protest mot ett livsmedelssystem som tappat både ärlighet och mening. Och samtidigt en inbjudan till något nytt – något som smakar gott, känns rätt och faktiskt fungerar.